Lea jazzar till det och blir… en potatis?!

Postad av: ejlk på: oktober 13, 2009

• I: Saker du inte visste om Schweiz | Vardag
• Kommentera!

I fredags var det äntligen dags för mig att bjuda igen på alla de middagar och bios som Arwen har bjudit mig på. Arwen och jag träffades först när hon hoppades på att få hyra Rolands rum, och vi fann genast varandra över mina linser, biologisk mat och annat hippie-relaterat. Måste säga att Arwen är strået vassare än mig dock, förra veckan var hon på en biologisk druv-diet. Hon och en kompis åt enbart vindruvor och renade kropp och själ – jag hängde inte på.

Kvällen till ära lagade jag alltså min senaste specialitet: tomatsås (!) med kidneybönor och zuchini, givetvis serverat med cousous. Till efterrätt gick jag med på att göra något lite mer svenskt och serverade alltså klassisk lat äppelkaka (havregryns/kanel/smör). Med oss var även Arwens trevliga rumskompis Aline och Roland (som egentligen velat se på CSI, men som behövdes som middagsrekvisita). Efter maten började det egentliga allvaret: kortspelet jazz.

Jag skulle bara vilja börja med att påpeka att jag inte är helt bortkommen när det kommer till kort, jag har vänt en och annan tia i mina da’r. Men… när man sitter vid ett vinglas och presenteras för ett spel på engelsk/tysk/franska av tre röster samtidigt och ivrigt, ett spel som dessutom har otaliga olika varianter, så börjar man tvivla.
Vad har jag lärt mig i mina da’r egentligen?

Självklart har varje ”riktigt” schweizisk kortlek bara kort från 6 och uppåt. Självklart är knekten och nian högst, fast bara om de är i trumf. Och självklart byter man trumf varje vända. Självklart är tian värd fler poäng än de klädda korten, men den slår dem inte…

Ja, och som sagt så ska man gärna byta variant mitt i spelet, först satt jag mest och oroade mig över att bli en så kallad potatis, det vill säga få minst poäng. Sen plötsligt skulle jag samarbeta med Aline och samla ihop 1000 poäng, vilket tog oss säkert tre timmar. Det blev mycket hopp, hopp och allez från schweizarnas sida innan jag lyckades göra mig av med alla mina trumfkort.

Vi förlorade tyvärr i slutändan (och blev potatisar som jag förstod det) men jag är inte speciellt bekymrad, utan ser det som en del i min intigrationsprocess, varje schweizare har spelat det här sen barnsben så det är bara att lära sig!

Etiketter biologisk druv-diet, kortspel, middag