Fribourg-trädet

Det finns ett träd ovanför Fibourg som man ser lite överallt vart man går. Det står där högt uppe på en grön kulle i ensam majestät och ser så där landsbyggd frodigt ut. Naturligtvis har jag velat gå dit, gräset är alltid grönare på andra sidan av en schweizisk dalgång.

Så tisdags efter att jag, för tusende gången varit ända ute vid SPOMI, den här gången för att försöka be dem att låta The Irish Pub anställa mig (de är alltid lika schweiziskt artiga som tur är, kanske borde börja jobba där istället?), bestämde jag mig för att ta reda på hur man tog sig upp till Fribourg-trädet. Det visade sig vara mindre en mindre än direkt väg dit, men efter att ha dykt under ett och annat el-stängsel, hoppat igenom en och annan gräs plantering och gått förbi någon skylt med ordet ”interdit” på så var jag där.

Det visade sig vara ett underbart kastanjeträd med en liten knubbig bänk vid foten varifrån man kunde se ned mot St Nicholas (katedralen alldeles vid Lindtorget), mot den stora bron jag brukar jogga över och mot Lorette, tornet nära livsfarliga stigen där man blickar ut över gamla staden. Jag bestämde mig för att den sidan av staden, där jag bor, är betyligt vackrare än den jag befann mig i, ovanför industriområdet med villa områden och, visserligen vackert gröna, men totalt inhängdade fält. Visst är det skönt att få perspektiv på saker och ting?

Kvällen till ära lagade jag alltså min senaste specialitet: tomatsås (!) med kidneybönor och zuchini, givetvis serverat med cousous. Till efterrätt gick jag med på att göra något lite mer svenskt och serverade alltså klassisk lat äppelkaka (havregryns/kanel/smör). Med oss var även Arwens trevliga rumskompis Aline och Roland (som egentligen velat se på CSI, men som behövdes som middagsrekvisita). Efter maten började det egentliga allvaret: kortspelet jazz.

Jag skulle bara vilja börja med att påpeka att jag inte är helt bortkommen när det kommer till kort, jag har vänt en och annan tia i mina da’r. Men… när man sitter vid ett vinglas och presenteras för ett spel på engelsk/tysk/franska av tre röster samtidigt och ivrigt, ett spel som dessutom har otaliga olika varianter, så börjar man tvivla.
Vad har jag lärt mig i mina da’r egentligen?

Självklart har varje ‘riktigt’ schweizisk kortlek bara kort från 6 och uppåt. Självklart är knekten och nian högst, fast bara om de är i trumf. Och självklart byter man trumf varje vända. Självklart är tian värd fler poäng än de klädda korten, men den slår dem inte…

Ja, och som sagt så ska man gärna byta variant mitt i spelet, först satt jag mest och oroade mig över att bli en så kallad potatis, det vill säga få minst poäng. Sen plötsligt skulle jag samarbeta med Aline och samla ihop 1000 poäng, vilket tog oss säkert tre timmar. Det blev mycket hopp, hopp och allez från schweizarnas sida innan jag lyckades göra mig av med alla mina trumfkort.

Vi förlorade tyvärr i slutändan (och blev potatisar som jag förstod det) men jag är inte speciellt bekymrad, utan ser det som en del i min intigrationsprocess, varje schweizare har spelat det här sen barnsben så det är bara att lära sig!

Vem vill inte se kor med blommor i håret?

Hade nog inte tänkt så mycket på det om inte han hade haft ett koppel hängande efter sig utan tillhörande ägare. Åh, vad jag var nära hundstöld. Han såg helt bortappad ut, ensam, rädd och lite valpig. Jag kunde natuligtvis inte bara lämna honom på gatan, han skulle naturligtvis vara mycket säkrare i min lägenhet…

Men rätt som jag höll på att locka med honom på baby-svenska dök ägaren upp med andan i halsen, attans också. Keia och hans ägare verkade åtminstone glada nog åt att se varandra.

Annars har livet lunkat på, schweizer-jobb-systemet och jag kämpar vidare som i en evig tvekamp, den ekonomiska historien har lärt mig allt om bönder på 1700/1800-talet (bland annat några ovanligt företagsamma bosatta i Marks-kommun eller runt Siljan…), och i veckan ska jag skriva en uppsats om dessa eldsjälar som blev kapitalister och gav oss ekonomisk tillväxt.

Dessutom fortsätter jag att tjata på Roland att visa mig schweiziska festligheter, såsom ko-hembringandet, désalpes, där korna kläs i blomsterkransar då de föses hem från de gröna alperna för att återigen samleva med människorna (bokstavligen, minns att schweizarna gärna  bor i ihopbyggda hus/lador). Roland som modern schweizare (och före detta lantbo) var måttligt intressad. Följdaktligen visade han mig istället lockelser såsom Murten-lauf (Murten marathon, fullt av hurtiga schweizare) på den soliga lördagen, följt av det lokala kasinot på kvällen (aldrig sett så mycket tjocka människor i Schweiz!) och i måndags höjdpunkten: FribourgForum.

FribourgForum är i princip en mässa med en salig blandning av möbler, el-bolag, tränigsmaskiner och brända mandlar. De moderna schweizarna är tydligen shop-aholics till den grad (min kära före-detta rumskomis är ett praktexmplar) att de är beredda för att betala för att låta folk sälja lite vad som helst till dom. Jag var inte helt imponerad alltså, men fick i alla fall en hälsosam dos gratis-kakor.

Idag regnade det för första gången på mycket länge (efter tempraturer runt 25°) riktigt vackert att se faktiskt. Och perfekt för lite administrations och blogg-tid.

I måndagsmorse efter en stärkande pizza kvällen innan (min första sen Italien!) kände jag att det var dags att ge mig ut i världen igen. Jag började med en promenad ut på landsbyggden, denna gång en ny runda. Om jag inte hittar ett jobb innan jag måste åka hem så kommer Fribourg och omnejd åtminstone var väl utforskade.

Den här gången hamnade jag i en päronallé där diverse flygfän mumsade på den fallna frukten och mina joggingskor muntert smackade i den söta torkade päronjuicen på asfalten. Ibland tror jag schweiziska bönder inte förstår hur bra de har det bland alla sina frukt- och nötträd så jag bestämde att det inte var mer än rätt att jag tog med mig hem några päron.

Dagens frukost blev följaktligen gröt gjord med päron kokta i mjölk, kadermumma och ingefära. Ja, jag lagar mycket mat när jag har mycket tid över. So sue me :p

Gateau de fôret noir (eller Schwarzwald-tårta på gammal hederlig tysk-svenska)

Förresten har Migros senaste serie med papperskassar logon: ”Pour les traditionelles” (bild på ett hederligt schweiziskt päron) på ena sidan, ”Pour les exotiques” (bild på ett, eh, granatäpple) på andra sidan. Min gamla favorit bland deras kassar var annars en med en bild på ”gateau de foret noir” (lustigt nog inte alls lik vår Schwarzwald tårta, men likväl scrumolicious). Ok, nog bloggande och dags för dessert…

Jo det är sant, Fribourg som ligger på landsbyggden en bit utanför huvudstaden och en bra bit från the high end stränderna vid Geneve sjön, anses vara lantligt. Jag tänkte på det nu i fredags när jag provade en ny jogging/promenadrunda i Gotteron dalen. Där ute i bokskogen som omsluter floden längst nere i dalen för att sedan klättra upp för branterna, kände jag plötsligt en stark bakverksdoft. Doftminnen av bröd, croissants, och framförallt pain chocolats kom av någon anledning över mig där ute i höstskogen. Jag har ingen aning om vad i en skog kan framkalla en sådan lukt, kanske är det något lagrat i den schweiziska jorden.

Efter ytterligare någon timme levde Fribourg emmellertid upp till sitt namn när klafsade jag omkring på en åker och bonden sure enough hade hunnit gödsla den rikligt med kodynga. Alla tidigare doftsensationer trängdes tyvärr bort ur näsan. Efter att rundan blivit lite längre än jag tänkt mig och efter jag förföljts av en gårdsget på en av de mycket pittoreska (och egna) gårdarna i dalen var min kropp helt slut.

På kvällen var jag och Roland på en rafflande lokal bilingual fotbollsmatch; den franska tränaren skrek oavbrutet: ”alléz les gars”, ”ne dormez pas!”, ”hopp, hopp” osv, medan den tyske stod med armarna i kors och munnen ihopnkipt. Båda insatserna verkade hjälpa lika mycket eftersom matchen slutade oavgjort. Vid det laget var jag genomfrusen. När jag klagade påpekade en av våra kompisar att det kunde vara eftersom dagens 20-gradiga solsken försvunnit medan jag fortfarande hade min tunna cardigan. Mycket riktigt var jag duktigt sjuk lördagsmorgon och kurerade mig igår genom att stanna hemma och kolla på Miss Suisse med Rolle och Keith.

Soffan dög utmärkt som säng för Sanna och Niclas, och är numera en välintegrerad del av vardagsrummet (förutom att mockan och mina skitiga strumpor inte kommer särskilt bra överens). Nå, numera finns en ny hyresgäst vid namn Whitney (amerikanska, 1.89 cm lång och professionel volleyboll spelare) vilket satt mig i något av ett dilemma. Min datortillflykt, vardagsrums-sofforna, befinner sig direkt utanför hennes sovrum. Hon tycker om att sova länge om dagarna och jag tycker om att ha ljud runt omkring mig (vi kommer hemskt bra överrens, med morgorna är lite heliga).

Problemet löste sig på ett oväntat sätt i måndags då jag hade varit på Café Populaire med Keith och Mattias (vilket var något av ett mirakel eftersom den förstnämnda aldrig går ut och den sistnämnda går upp kl 6 varje morgon). När vi kom nedstrosande för gatan fick jag plötsligt syn på en magnifik olivgrön soffa med sammetstyg och fransar.

”Vad gör du?”, frågade killarna när jag sprang fram till den.

”Alltså jag ska bara kolla på den.”

”Men den är ju gammal”, klagade Mattias som är åt det moderna, metrosexuella hållet.

”Mmm, den har hjul…”

”Vill du verkligen ha den?”, frågade den något mer praktiskt lagda Keith.

”Ja, alltså…”

Tio minuter senare hade mitt rum en ny sittmöbel där jag nu skriver denna blog. ”What we do for Swedish girls”, pustade Mattias medan de släpade upp den för alla fyra våningarna. Jag undrar om jag inte ska ta och blondera mig trots allt?

Sedan började klättringen upp för alla kullar som nämndes tidigare. Första klättringen gick till katedralen som ligger i en särskilt drömsk del av staden. Hade redan varit där en gång men då var kyrkan stängd och det pågick en folkfest utanför där det såldes allt från kokosnöt drinkar till kanadensisk ‘gravy’. Nu för torget utanför öde pånär på några tonåringar som njöt av utsikten och jag passade på att slinka in i kyrkan och lära mig mer om Kalvin (den stoooora schweiziska reformatorn).

Bakom katedralen hittar man det stora slottet i Lausanne och efter det går vägen vidare upp till till ‘le petit cahteau‘ bredvid en vacker 1800-tals villa mitt i Lausannes stadskog eller grönområde. Vid det här laget var innehållet i den lilla rosa lådan tömt och mina ben trötta på att ständigt klättra uppåt så turen fortsatte ner tillbaka till området nedanför katedralen/slottet, där det enorma muséet i Lausanne ligger.

Efter att ha betalat hela 4 CHF i inträde såg jag till att besöka varenda flygel i muséet vilket inkluderade; arkeologi, geologi och biologi. Förutom mig var det i princip bara en högljutt uttråkad högstadieklass och några mer tystlåtet uttråkade vakter där, jag kände mig extremt nördig som gick runt och tog foton av stenar och gjorde någon liten anteckning om bronssmycken från 800 f.Kr. (jag såg hur 14-åringarna glodde på mig, ”vad gör hon här friviligt?”).

Efter denna kulturchock har Fribourg känts en smula… bondigt. Fast å andra sidan har jag ju kommit på att det är lite det jag gillar

Lausanne är en vacker, men mycket brant belägen stad vid Lac Leman eller Genevesjön, vilket betydde att jag behövt springa upp för en kulle bara för att komma till Flon. The International School of Lausanne har tydligen någorlunda nyligen flyttat från ett litet hus nära sjön till en större mordernare byggnad uppe på kullarna ovanför stadsskogen. Det var för all del väldigt vackert nog när jag väl kom dit fem minuter försenad och andan i halsen, men jag önskade verkligen i mitt hjärta att de hade behållt de gamla ägorna en aningens längre.

Jag hade tagit mig hela vägen dit för min första riktigt officella arbetsintervju. Skolan hade ringt upp mig bara dagen innan och jag hade legat i hårdträning med min aningens ringrostiga franska kvällen innan tillsammans med min vän Arwen. Det hade gått hyggligt, men inget hade kunnat förbereda mig för de tre damerna som trädde in i sammanträdesrummet där jag blivit placerad.

Kvinnorna var mellan 30 och 50, proffisonellt klädda och naturligtvis oantastligt propert hår och naglar så som man ska vara i Schweiz. De var uppenbarligen välutbildade, en av dom var ansvarig för den finansiella avdelningen. Efter att ha skakat hand satte de sig i en solfjäder framför mig så att jag omöjligen kunde hålla ögonkontakt med alla tre samtidigt.
Och sedan började utfrågningen på rasande franska:

”Så, föreställ dig att du ställs inför de här tre situationerna kl kvart i fem en eftermiddag… Vad gör du?”

”Vilka är dina starka respektive svaga sidor?”

”Har du lätt för siffror?”

”Formulera ett brev till denna upprörda moder under 10 minuter så kommer vi tillbaka och pratar om det.”

En av mina svenska kompisar sa efteråt att han aldrig hört talas om att någon utsatts för en lika nogrann (eller pretantiös som han kallade det) intervju här i Schweiz. Jag antar att det är lika bra att träna på den svåra biten på en gång. Det var trots allt första gången här i Schweiz jag var på en intervju för ett ‘riktigt’ jobb. Men jag önskar verkligen att jag kunde ha gjort allting perfekt på en gång och gått därifrån med ett kontrakt i handen. Nu skakade vi hand och de sa det vanliga om att det fanns fler kandidater att intervjua.

Så vi får se, men resan visade sig helt klart vara värt besväret i vilket fall, förutom intervju efarenheten så klart, för resten av dagen förlustade jag mig på det Lausanne hade att erbjuda. Men mer om det nästa gång

Men idag när jag sitter på det centrala universitetsbiblioteket kunde jag inte låta bli att stirra lite grann när en munk, klädd i en fotsid brun kåpa, skred in i läsesalen. Jag slår vad om att Lund och Uppsala skulle mörda för att ha några autentiska munkar sittandes på sina bibliotek, det ger en klart en viss lärd aura till rummet…

Visserligen överraskade mig munken en gång till genom att dra upp en matchande vit Apple laptop. Det nutida svaret på  ‘quill and ink’, antar jag?

Ps. Om det är någon som undrar vad jag gör i ett sådant celebralt sällskap (ojdå, ordvits ) så håller jag på att studera för min lunda-distnaskurs i ekonomisk historia (en kurs jag alltid velat läsa men aldrig hunnit!).

På vägen dit ligger flera riktigt urtypiska bondgårdar och eftersom schweizarna antagligen aldrig haft storskifte så går vägarna rakt igenom. En av gårdarna har blivit lite av en favorit; den är välskött, idylliskt fasad-målad och för att liksom top it off så ligger ständigt en stor bjässehund (inte en St. Berhnard tyvärr) på trappan upp till huset.

Valnötsträd (så klart!)

När man springer runt ute på landet märker man ännu mer att det är skördetid. Jag får lätt lust att plocka med mig allt jag ser; mogna äpplen i kohagarna, svajande majskolvar, mini-päron, björnbär i snåren. Det blir mest blommor och vid tillfälle vild oregano (som tur är kanske, vill ju inte bli deporterad för äppelpallning). Min favorit var annars när Roland visade mig hur man kan knäcka hasselnötter med tänderna härom dagen. Färska hasselnötter, lyx!

Har förresten äntligen kommit på vad det är för träd som finns mest överallt och som under sommaren har retat mig med sin mystiska frukt som inte liknar något jag sett. I början av sommaren tyckte jag frukterna som ut som förtorkade, hårda äppelkart, nu ser den ut som en kal kastanj. Men bladen är inte alls kastanjeliknande men de påminde ändå om något… Och så igår slog det mig – det är ju exakt samma blad som min kära manschuriska valnöt i Sätila! Mycket riktigt kunde jag plocka upp en frukt och skala bort lite bara för att hitta en valnöt inuti.

Vet inte om det är för att jag joggat förbi den där idyllgården tillräckligt många gånger nu eller om han bara var trött på att ligga där på sin trappa, men igår bjässen hade bestämt sig för att lufsa fram till mig för lite keltid. Han buffade på mig ganska bestämt med nosen innan han resolut satte sig framför mig. Inte särskilt artigt kanske men jag kände hur en särskild hundvärme spred sig genom hela kroppen.

Där någonstans kände jag att beslöt jag mig för att jag ska bo på den schweiziska landsbyggden någon dag. Bara så ni vet